|
|
Ronny & Margaretha Johansson, glada kräftodlare på Åland
Vad är det de flesta Skandinaver ser framemot i slutet av sommaren, där premiären infinner sig inom augusti månad? Jo, det är kräftpremiären då man samlas till gemensamma kalas och då man sitter med roliga hattar och höjer snapsglasen till ljudliga snapsvisor. Gemenskapen, den ljumma sommarnatten och den spännande smaken på kräftorna skapar en stämning som är svår att hitta och uppleva någon annanstans i världen. De som har pengar eller tillgång till kräftvatten kan få smaka på de goda lokala kräftorna men de allra flesta får nöja sig med de frysta importerade kräftorna från USA eller Kina. En som inte nöjer sig med detta är äkta ålänningen Ronny Johansson. Han är en gammal sjöbjörn som har seglat som styrman på lastfartyg över hela världen och som nu på äldre dagar roar sig med privat kräftodling. Gammal åkermark som har varit havsbotten för många tusen år sedan har successivt förvandlats till flera dammar. Men på grund av övergödning av marken då den tidigare varit jordbruksmark drabbades en av dammarna i ett tidigt skede av syrebrist varvid alla kräftor dog. I tio år har kräftorna för övrigt frodats i detta privata kräftparadis på Åland och i dagsläget finns det fem dammar och antalet kräftor uppskattas till ca 10,000 stycken. Hårt arbete med att hålla undan skadedjur och för mycket växter har successivt skapat en oas med en mångfald av växter, fåglar och insekter och har därmed blivit den perfekta boplatsen för Ronnys kräftor. Ronny berättar dessutom att kräftorna är kannibaler och att de äter sin egen avkomma. Därför har han fiskat upp honor ur vissa dammar där de har kläckt så att ynglen skall få en chans att växa upp till vuxna individer.
Kräftor kan förflytta sig på marken och därmed vandra mellan dammarna då avstånden är korta. De kräftor som finns i Ronnys dammar är den europeiska flodkräftan (Astacus astacus) som invandrade till oss efter den sista istiden för tusentals år sedan. På Åland verkar de ha blivit inplanterade år 1556 då Sveriges och Ålands kung Gustaf Vasa frågade sin fogde på Åland om möjligheten att inplantera kräftorna i våra sjöar. Signalkräftor (Pacifastacus leniusculus) importerades till Skandinavien på 1960 talet från USA för att kompensera för bortfallet av kräftor beroende av kräftpesten. Problemet för den europeiska flodkräftan är att signalkräftan är resistent mot kräftpesten men kan vara bärare av den. "Skulle jag bara slippa de förbaskade bisamråttorna skulle det vara enkelt" svär Ronny då han ser ett bo som de har byggt i ena dammen. Bisamråttorna tycker det är lika gott med kräftor som vi människor och har inte heller funnits naturligt på Åland utan har importerats från USA i början på seklet pga. sin päls skull. Eftersom Ronny har skött kräftorna som sina egna barn och inte har fiskat på tio år har kräftorna växt och blivit sådana jättar som man inte ser på restauranger eller i fryspaket från Kina. En god bekant skrattade högt när han såg dem och utbrast ett ljudligt "det var det värsta jag sett". De fullvuxna hannarnas längd är imponerande 15 cm och honorna ligger runt 12 cm, det är inga småkräftor vi talar om. Så efter tio år var det då äntligen dags för kräftpremiär hemma hos Ronny och Margaretha. Inför kräftpremiären kokades kräftorna levande i ett lag bestående av vatten, öl, salt, socker och massor av dill. Parets dotter Lena och svägerskan Janna vidhöll att de var de godaste kräftor de någonsin ätit. Stämningen ökade än mer efter några öl och en och annan snaps. Eftersom de var så stora blev man mätt redan efter några stycken men oj vilken smakupplevelse! Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.
Text: Bo Torgé
Foto: Richard Johansson
www.windjammermedia.com |
