Foto: Ålands Sjöfartsmuseums arkiv

Inledningstext hämtad från Ålands Sjöfartsmuseums hemsida www.sjofartsmuseum.aland.fi

”Omkring 1920 började sjökapten Carl Holmqvist i Mariehamn på Åland samla på nautiska föremål. Han var på många sätt en förutseende man och insåg säkert att segelfartygens tid närmade sig sitt slut. Därför inriktade han sitt samlande på i första hand denna fascinerande epok i den åländska sjöfartens historia. Eftersom det ännu på 20-talet fanns många segelskutor i trafik var det relativt enkelt att finna de föremål han sökte. Kapten Holmqvist insåg snart att han inte klarade uppgiften ensam. 1935 stiftade han tillsammans med några kollegor en ideell förening, Ålands Nautical Club, med uppgift att grunda ett åländskt sjöfartsmuseum. Holmqvist valdes till föreningens ordförande och intendent för det nya museet. Men kriget kom emellan och försenade planerna. Inte förrän 1949 stod det nya museet färdigt och först fem år senare, den 29 augusti 1954, kunde det öppnas för allmänheten. Byggnaden är ritad av arkitekten Jonas Cedercreutz i Helsingfors. Det åländska sjöfolket och redarna gav sitt stöd på olika sätt. Den största insatsen gjorde sjökaptenen och redaren Gustaf Erikson, både med pengar och föremål från sina många skutor. Sonen Edgar och därefter dennes familj har fortsatt att mycket aktivt stödja museet. Museet domineras av segelfartygseran, men snart kommer också sjöfartens senare utveckling at dokumenteras och åskådliggöras. En utbyggnad i direkt anslutning till den nuvarande byggnaden planeras och kan förhoppningsvis stå färdig inom några år.”

År 2006, Ålands Sjöfartsmuseum. Intendent Hanna Hagmark-Cooper som började sommarjobba på museet 1995 och nu är doktor i sjöfartshistoria visar mig runt i museet. ”Jag funderade faktiskt på att bli sjukgymnast men jag läste en kurs i museikunskap i Lund 1996 och då ändrades mina planer,” berättar hon.I kursen ingick ett arbete där jag intervjuade och dokumenterade gamla åländska sjömän som hade jobbat på ångfartyg. Åland var sent ute med ångfartyg och dieselmotorerna tog snabbt över,” säger hon. ”Många av de som jobbade på ångfartygen hade jobbat på segelfartygen. Det fanns konflikter mellan däckspersonalen och de ”nya”, dvs maskinpersonalen,” berättar Hanna. En vacker dag fick Justus Harberg på Åland ett brev från den idag bortgångne Basil Greenhill. Basil hade tidigare varit museichef på National Maritime Museum i London. Han undrade i brevet om Justus visste någon på Åland som ville flytta till England för att doktorera i sjöfartshistoria. Justus skickade Hanna till London. ”Mitt arbete för doktors avhandlingen handlade om åländska sjömanshustrur,” berättar Hanna. ”Jag intervjuade 75 kvinnor i tre generationer”. ”Bilden av en stark kvinna hemma på Åland är fast förankrad,” säger hon. ”Även om mycket har ändrats med ny teknik och bättre kommunikationer finns fortfarande oron för maken kvar. Det är fortfarande ett farligt yrke att vara verksam på sjön,” tillägger Hanna. Jag tänker på alla de sjömän som har byggt Ålands välstånd med risk för liv och lem långt hemifrån och ofta under vidriga förhållanden. När jag frågar Hanna om vad som är unikt med den åländska sjöfarten svarar hon att sjöfarten utgjorde vår industriella revolution. ”Åland byggde aldrig någon industri, vi moderniserades helt genom sjöfarten,” berättar Hanna. Jag frågar Hanna om vad de gamla sjömännen minns från segelfartygen.”De känner en oerhörd stolthet för att ha genomlevt epoken. De minns kamratskapen som byggde på total tillförlitlighet till varandra,” säger hon. Det är inte som dagens arbetsmoral och etik tänker jag högt. ”De rådde total underbemanning på de åländska segelfartygen. Allt för få skulle sköta för mycket jobb. Man lärde sig uppskatta varandras skicklighet,” avslutar hon.

Text & foto: Richard Johansson

www.windjammermedia.com