Det snurrar och slamrar, klapprar och knarrar, dånar och dundrar. I en före detta snickerifabrik i Fardhem på södra Gotland står en imponerande rad vackra gamla maskiner med åtskilliga decennier på nacken, de äldsta från 20-talet. Här bereds gotländsk ull till det vackraste garn, mjukt och glänsande. Ulldoften är tydlig, man känner också lukten från maskinoljan och överallt står säckar med ull, med kasserat ulltrassel och färdiga härvor av mjuka garner i fårens naturliga gråtoner.

Här jobbar fyra glada kvinnor i en driftsförening med kardning och spinning. De fyra hyr maskinerna av andelsföreningen med närmare 150 delägare och spinner ullen de köper in från fårägare runt hela Gotland.

- Det finns 25- 30 000 tackor på Gotland, säger Lotta Carsbo- Niklasson. I flera år har det inte funnits möjlighet att spinna ullen här, så oftast har den bara blivit liggande efter klippningen. Andelsföreningen bildades för att ta över ett gammalt spinneri för några år sedan, och 2003 körde vi igång. Timlönen blir inte särskilt hög, men det går runt i alla fall, och det är roligt!

Redan på 1700-talet utvecklades den första spinnmaskinen i England, embryot till den industriella utvecklingen av textilindustrin. Automationen orsakade uppror bland engelska textilarbetare, men när man ser spinnmaskinerna i aktion kan man inte förstå den tidens oro. Hela den maskinella kedjan från kardning till spinning kräver noggrann övervakning och åtskilligt handarbete.

Inga-Lill Andersson springer fram och tillbaka längs den dundrande maskinen för att laga trådar så spolarna kan fyllas. Hon snor ihop brustna trådar med flinka fingrar och svär litet stillsamt för sig själv när samma spole krånglar hela tiden.

- Jag får nog byta kugg här, säger hon och stoppar maskinen, greppar skiftnyckeln och lossar boven.

Tekniken på dessa gamla maskiner är nästan alldeles begriplig om man studerar dem en stund. I kardmaskinen breder Karin Nyberg ut ullen i ett lagom tjockt lager. Det matas in i ett system av valsar med varierande tryck, och raspas isär till det skiraste kardflor när det kommer ut i andra ändan.

- Den här är min favorit, säger hon och klappar nästan ömt på ett stort svänghjul. Jag tycker den är vacker!

Kardfloret går vidare till flordelen där det gnuggas till trådar genom att sinnrikt system. Förgarnet rullas upp på stora spolar, sju på varje käpp. Därefter flyttar kvinnorna hela käppen till nästa maskin, trär trådarna genom öglor och löpare ner genom spindlarna som spinner ihop dem till garn, upprullat på spolar. Allra sist ska det hasplas i härvor som vägs upp hektovis och snos ihop.

Många hantverkare färgar garner från Gotlands spinneri, för eget bruk eller försäljning. Själva färgar de kardflor och obearbetad ull till alla som tovar, en gammal teknik som blivt allt mer populär på senare år. Karin visar ett vackert rödgult flor som hon rullar ihop till små buntar som förpackas med företagets banderoll.

- Titta på glansen, en del av den här ullen var litet gulaktig så tonerna skiftar så vackert. I somras kom några tjejer som skulle sticka sjalar, de blev så förtjusta i kardfloret att de köpte några olika, sen kom de tillbaka och visade hur de stickat in floret, det blev väldigt vackert. Så vi lär oss av kunderna också.

Stickning har blivit populärt igen efter en nedgång under en lång period på slutet av 1900-talet. Gotlands spinneri har inga som helst svårigheter att sälja sina produkter, en- och tvåtrådigt garn i den naturliga gråskalan.

- Flera grossister på fastlandet vill köpa av oss, säger Inga-Lill Andersson, men vår kapacitet räcker inte till, så vi måste hålla emot och bara sälja till mindre affärer, till hantverkare och gårdsbutiker. Det är ju roligt att efterfrågan är så stor på just det gotländska ullgarnet. Folk vet ju numera att det är vackert och varmt, och lätt att sticka med också. Visserligen är det inte billigt, men ska man lägga ner en massa arbete på att sticka ett plagg satsar man väl hellre några hundralappar till på ett riktigt kvalitetsgarn.

Alla fyra på spinneriet är vana stickerskor, men numera hinner de inte med att sticka så värst mycket.

- Spinneriet tar så pass mycket tid, vi får arbeta en hel del, säger Inga-Lill. Men det är så fantastiskt roligt hela tiden, många problem som ska lösas, och ett vackert resultat som vi kan glädjas åt.

Text Cecilia Steen- Johnsson, foto Stig Hammarstedt